Utdikningen av Pungpina mosse och efterföljande rättsprocesser
Källan till denna text är huvudsakligen hämtad ur "Nacka, kring Nacka ström 1557-1887" av Alfred Jansson, utgiven 1960 av Nacka Kulturnämnd.Första omnämnandet av utdikningar
Första gången Pungpina mosse och utdikningar nämns är i ett rättsfall från 1711 där färgaren Westman, arrendator av Lilla Sickla, klagade att grevinnan Bonde vid Tyresö/Skarpnäcks Gård från 1703 låtit dika sankmarerna ner mot Pungpinan, vilket minskat vattenflödet förbi Lill-Sickla och kvarnstället där. Häradsrätten ansåg skadan skulle mätas, men sedan finns det inget mer om denna historia dokumenterat.
Utdikningarna i slutet av 1700-talet
Ovanför Pungpinan utbredde sig på 1750-talet en vidsträckt mosse "som tillgränsa skantz backen och Lilla Sickla" (detta är den mossen som finns på kartan från 1750, där man i texten också inkluderat sankmarken vid nuvarnade Dalen). Ägarna till kvarnarna vid Nacka Ström var mycket intresserade av att få tillgång till detta vatten. Därför hade först, se ovan, riksrådet Palmfeldt (född 1680) låtit utföra en stor och djup grav för att avtappa denna mosse. Dessa gräv- och utdikningsarbeten forsattes sedan på 1780 talet av hovbagare Nils Lychous och klädesfabrikanten vid Barnängensfabriken, kommerserådet Carl Gustaf Apiarie som vid denna tid arrenderade Pungpina mosse. Även Lychous svåger bagaråldermannen Johan Röhl var troligtvis inblandad.
Förutom gravar/diken i mossen och troligtvis också mellan Dalenmossen och mossen vid dagens Magnebergspark, så gick huvudgraven söderut från dagens Kanslersväg. Man utförde också stora grävarbeten på Skarpnäcksfältet och sprängningar för att detta vatten skulle rinna mot Älten (Ältasjön) och inte Flaten Det fanns vissa tider en hålldamm för att säkra vattenrinningen mot Ältasjön. Lejda dalkarlar grävde dikena. (på kartan från 1848 så ses tydligt dessa diken. Också syns att Pungpinemossen vid denna tid kallas Bagaremossen och i området vid dagens Kanslersväg)
"Detta utlopp gifver höst och wår mycket watten som flyter berörde grafvar och dike igenom ned till Älten vid Skarpnäs......till Nacka stordam. Till att hålla detta wattnets hastiga strykande wårtiden något tillbaka... är vid Pungpina mosses utlopp en hålldam oundgänglig, hwilken ock nu med några dagswerken blifver förbättrad."
Rättsprocesserna
Från den 1/7 1789 finns ett kontrakt som säger "den utur Pungpine måssen inrättade wattenutsläppning och graf altid förhållas skall som uti salubrefvet 18/4 1761 stadgat och förehållet är" Men redan 1814 lät ägarna till Skarpnäcks gård för att få mindra vattensjuka och översvämmade marker "medelst en djup graf öfver Skarpnäs åkrar och ängar afleda det betydande marwatten som förut i alla tider gått .. till Ältasjön ..., men genom berörda nu under arbetet warande graf föres en helt annan väg åt sjön Flaten..." Detta arbete överklagades till landshövdningen av ägaren till Nacka Ström och arbetet stoppade för denna gång.
Från 1866 fortsätter detta processande då ägaren till Nacka drog den ny ägaren till Skarpnäcks Gård, Neumuller, inför K. Bef:de då han "utan någon dertill på förhand i behörig ordning förvarfvad rättighet låtit gräfva att sammanbinda två förut befintliga afloppsdiken, af hvilka det ena hade sitt utlopp i sjön Flaten och det andra i sjön Älten, så att denna nya graf är 8 tum djupare än det äldre diket, där också en fördämning 6 tum hög byggts" Även denna gång "vann" ägaren till Nacka Ström men på kartan från 1870 så ser man ända att det är det nya diket som gäller. På en karta vi inte har på nätet från 1864 finns båda dikena med.
Processandet avslutades först 1889 då Neumuller köpte Nacka Ström som då inte längre var kommersiellt intressant (ångamskiner, dåigt med vatten i strömmen)
