Arkitekturen - från 20-talsklasicism till 80-talsmodernism
1920 talet
När stadsplanen för Skarpnäck låg färdig 1923 var den rådande arkitekturstilen det som nu kallas 20-talsklassicism. Den är symmetrisk, med enkla dekorer tagna ur den antika formvärlden.
Grunda enkla pilastrar bär upp en markerad men grund takfot. Räcken kan ha spjälor formade som romerska amforor. Tomma väggytor kunde dekoreras med en stiliserad sol eller urna. Det typiska fönstret tillverkades med två lufter och två spröjsar i varje luft. De enkla räckena med ett liggande kryss är vanliga och samma spröjsning förekommer i dörrfönster och små fönster. Man brydde sej mindre om rummens användbarhet och mer om fasadens symmetri. På småhus var fönsterluckor vanliga. Rejäla saker som i princip är användbara. Tjugotalsklassicismen föredrog dämpade ljusa färger på slät puts eller på stående träläkt. Jordfärger som ockra och terracotta. Snickerierna är oftast ljusa eller i samma färg som fasaden. Men, det förekommer även mörkt bruna detaljer. Falurött ska enligt dåtidens stilböcker ha svarta knutar och vindskivor. Särskilt lämpligt på råspont anges olika tjärsvarta färger!
Så kallad snickarglädje förekom aldrig. Men snickerier präglas av en detaljomsorg i mjuka profileringar. Inomhus putsades väggar och tak i hyreshus och bättre villor. Väggarna anslöt till taket i en rund käl och tapeterna avlutades en bit från taket, ibland med en tavellist.
1930- och 1940-talen
Stockholmsutställningen 1930 innebar ett genombrott för funktionalism och modernism. I vårt område finns inga hus i renodlad funkis, även om det fortsatte att byggas hus in på 30-talet.
På 1940-talet fylldes en del luckor i bebyggelsen med hus på tomter som varit svårsålda eller som tillägg i stadsplanen. Trohetsvägen i Pungpinan är vårt områdes bästa exempel. Husen är som hämtade ur dåtidens huskataloger. Den renläriga funktionalismen har fått backa när man insett nackdelen med alltför platta tak och helt släta fasader. Fönsterspröjsarna är borta, fönster och dörrfoder minimala och fönsterluckor en anomali.
Torget vid Rönn-, Tistel-, Oxel-och Häggvägarna bebyggdes med den svenska funkisens anonymiserade flerfamiljshus. Det här är hus som bara är hus. Mer karaktär fick det som nu är kollektivhus vid Kanslersvägens början. Det byggdes som hem för gamla med klara ambitioner att hålla hög kvalitet, i utformning och material, gult fasadtegel och stuprännor och hängrännor av koppar, indragna, vindskyddade allmänna balkonger och generösa trapphus. En samlingssal med projektorrum planerades men uppfördes aldrig. De två husen är typiska för periodens tjockhus som i funktionalistisk anda placerades fritt för att få så mycket ljus och luft som möjligt.
1950- och 1960-talen
På femtiotalet expanderade Stockholm starkt. Riksrådsvägen, i skogen bakom Skrivarvägen, exploaterades för marknära boende. Hela området ritades av de schweiziska arkitekterna Charles Edouard och Léonie Geisendorf som radhus med hyresrätt. Med den tidens ideal utformades husen funktionellt i underhållsfria material, fasadtegel, puts och eternit. Området är idag K-märkt som ett av Stockholms främsta exempel på modernistisk bebyggelse.
Nämndemansbacken och Sekreterarbacken (Höijer & Ljungkvist) fortsatte den modernistiska traditionen efter funkisen. Funktionalism utan speciell stil, hållbart och praktiskt. Långt från 1920-talets symmetri och ordning.
1980-talet
Kvarteret Spårvägshallen fylldes på 1980-talet med en flerfamiljsbyggnad i den tidens moderna arkitektur. Terrassering på utsidan och vinterträdgård på insidan tar hänsyn både till grannar och boende. Omsorg har lagts på helheten och mindre på detaljarbetet.
Detta material är sammanställt av Jan Gustavsson till föreningens 80 års skrift
