Om krogen och torpet Pungpinan
Detta är ett utdrag ur ett manuskript av Anders Bergman, sammanställt i slutet av 1980-talet, till en tänkt bok "Brännkyrka sockens historia" som dock aldrig blivit utgiven. Skarpa krog nämns första gången 1670 men kan vara äldre. Krögarlängden är till en början mycket bristfälligt känd, men från 1690-talet är den rätt väl känd.1677 kallas krogen Pungpinan, ett inte ovanligt namn på långt ut belägna krogar, där man fick lov att pina ut sista styvern ur penningpungen till en färdsup. Krogen låg där i dag bensinstationen ligger på höjden ovanför Skarpnäcks inägor. Torpet Pungpinan byggdes först 1763 mittemot krogen på andra sidan vägen. Vid ett tillfälle 1696 får krogen heta Täringetorpet, men den som nämner den så är en för stöld och barnamord anklagad piga - hon hade kanske anledning att söka blanda bort korten för rätten. Det nygifta paret Erik Olsson Westberg och Karin Larsdotter tog hand om krogen 1712 - han var dessutom ryttare vid livgardet så krögeriet sköttes mest av hustru Karin, tidigare krögerska vid Tallkrogen. Hon var av allt att döma en person som det var bäst att hålla sig väl med. Vid sommartinget 1715 stod hon som kärande mot en bryggare från staden för överfall med hugg och slag, men under rättegången kom det snart fram att hon själv var den som slogs värst. Hon fick böta 9 dsm för blåmärken och rivsår.
Så dags hade redan den händelse inträffat som torde vara den märkligaste i krogens historia. Kvällen den 23 febr 1714 kom ett par i orten okända prästmän och en kvinna till Pungpinan och begärde husrum. Dessutom ville de ha ett enskilt rum för särskilt ändamål. De tre var brommaprästen Lars Westman, dennes kollega Olaus Arnerus i Svartsjö och den senares kusin Catharina Ferndalin. Det förvånade krögarparet fick sedan bevittna hur Westman ställde i ordning ett bord med ljus och därpå vigde Arnerus och Ferndalin till man och hustru. Sällskapet stannade över natten men for bort på morgonen. Vigseln hade ägt rum trots Kungl Majts förbud. Arnerus blev avsatt från sin tjänst som komminister i Svartsjö och dog 1732, fortfarande avsatt. Hustru Catharina dog 1768 vid 98 års ålder: Westman suspenderades men återfick senare sin tjänst och blev 1722 kyrkoherde i Spånga - han dog 1733.
Hustru Karin och hennes man var vittnen vid rättegången om den märkliga vigseln. Den hölls vid urtima ting på Liljeholmen med början 12 dec 1716. När man började ville prästerna inte godkänna krögarparet som vittnen - de sa sig inte känna dem: Nämnden intygade då att det var folk av god frejd och ärligt. Hustru Karin fick således vittna och berättade hur det egendomliga sällskapet kommit i kvällningen och önskat rum för natten. Hon hade inget rum ledigt, varför de frågade om möjligheterna på annat håll. Hur det nu var beslöt de dock för att stanna. Rättegången fortsatte 17 dec, 22 jan, 23 jan, 27 febr 13 sept 1717 för att gå vidare till hovrätten.
Pungpinan var tydligen tidigt värdshus, där man tog emot nattgäster och kunde erbjuda dem lagad mat utöver det brännvin som alla krogar skänkte ut. Hustru Karin fortsatte att besöka tinget i Fittja - hon hade tydligen ett synnerligen vildsint humör och hade lätt för att komma i luven på någon gäst. Komminister Ekeblad skrev sommaren 1721 till häradshövdingen och angav henne för våldsam framfart med skarpnäckshustrun Apollonia Persdotter, som därav fått missfall. Hustru Karin blev stämd och inför tinget sa hon att alltsammans var förlikt, men Apollonia vägrade absolut att erkänna någon förlikning. Hustru Brita Ersdotter i Tetorp berättade att hon och Apollonia kommit ridande från staden och träffat krögaren utanför krogen Pungpinan. När Apollonia hälsat på honom, kom hustru Karin ut och anklagade henne för att ha spridit förtal om henne och hennes syster - hoh skulle ha påstått att systern var havande. Apollonia nekade helt till det. Vittnet sökte avstyra bråket, men när de red bort skällde hustru Karin sin antagonist för hora och tatterska. Apollonia svarade: "Du ska vara en hora till dess du bevisar för mej att jag skvallrat för prästen!" Sen red hon en bit bort men hustru Karin for efter henne, hann upp henne och drog ned henne av hästen baklänges så sadeln kom under buken på djuret. Alltsammans hände åtta dagar före Apollonias nedkomst och den tiden låg hon hela tiden sjuk och klagade på ont i högra låret.
Anders Olofsson i Tetorp hade kommit till krogen söndagen efter slagsmålet och då hade krögerskan sagt att hon skulle komma till Tetorpet och slå Apollonia. Det nekade hustru Karin inte till. Tyvärr prästen framhöll det felaktiga i att behandla en havande kvinna så som hon gjort, hade hon bara ryckt på axlarna. Enligt barnmorskan var barnet dött men i övrigt ett fullgott gosse barn och det kunde inte ha varit länge dött i moderlivet. Det blev böter för krögerskan för överfall på landsvägen med 40 msm och 3 dsm i skadestånd till hustru Apollonia. Året därpå stod hustru Karin åter inför häradsrätten, men nu som kärande. Hon hade bestulits på en ko och en gödd kalv. Stölden hade begåtts nattetid och fähusdörren hade brutits upp. Det var vinter och snö på marken och man kunde följa tjuvarnas spår i nysnön ända in på Götgatan, men där försvann de i vimlet av andra. Vittnen berättade dock för hustru Karin att kon fanns uppe vid Karlberg hos en båtsman. Hon gick dit och hittade sin ko på angiven ort - båtsmannen hade just köpt kon och när han fått höra om stölden, hade han lyckats hålla kvar den som lett kon till honom, och fört honom inför kämnärsrätten. Hustru Karin fick sin ko åter men kalven var försvunnen. Den för stölden anklagade nekade först men sedan man satt in honom i häktet i avvaktan på transport till Smedjegården erkände han. Han och två kumpaner hade stulit kon och kalven vid Pungpinan. Han namngav båda och rätten lät forska efter dem men fann dem icke. Båda angavs vara skeppare.
Ett halvår senare stod krögaren själv som svarande inför häradsrätten. Greve Leijonstedt lät åtala honom för att han rivit ned en gärdesgård som stått kring en hage i Skarpnäck. Erik Westman erkände att han tagit 6o famnar gärdesgård kring oxhagen vid vägen som gick åt "Ohrnön". Hustru Karin talade för mannen och sa att han var sjuk och gjort det av oförstånd. På grund av sjukdomen hade han fått avsked från livregementet. Torparna Per Hansson i Koppartappen och Per Olsson i "Puttmyran" - båda under Sköndal - hade mött krögaren med ett lass gärdsel från Oxhagen. Westman fick böta 6 msm samt betala skadestånd med 5 dkm. Dessutom fick han bekosta en ny gardesgård med 3 öre pr stör. Hustru Karin friades från medverkan.
I okt 1724 flyttade Westman med hustru från Pungpinan till Tallkrogen. Nya krögare kom, bl.a. den på många ställen i socknen verksamme Olof Fogelstierna med hustru Elisabeth Häger. Paret var vid Pungpinan 1773-75. Niklas Roos, arrendator vid Skärmarbrink, och hans hustru Magdalena Catharina Möller drev krogen från 1778. Det är på den tiden den kallas Pompina, en förskönande omskrivning för känneliga sinnen. Fru Möller-Roos lämnade stället som änka 1795. I stället tog Ulrik Paulin över krögeriet. Hans hustru Brita Christina dog före 1803 och slapp uppleva mannens konkurs det året. Vid Pungpinan hade då en hemsk händelse inträffat - fyra nattgäster hade brutalt slagits ihjäl av en inbrottstjuv. Morden inträffade natten mellan 4 och 5 mars 1803. Offren var de övernattande mamsellerna Maria Margareta Schröder, 43 år, och Anna Catharina Ståhlberg, 18 år, samt barnen Sara Margareta Backman, 7 år, och Isak Lundberg, 4 år. Mördaren fördes så småningom till galgbacken utanför Skanstull. Om det var konkursen eller morden som satte punkt för krögeriet är ovisst men någon krog blev där aldrig mer. Krogstugan fanns kvar ännu 1876 men revs då ned. Torpet var länge fattigstuga för Skarpnäck. I dag är det föreningsrådet som har hand om den fortfarande välhållna stugan.
