Boendet förr och nu
Husens energiförsörjning
Husen fick från början anslutning till stadsgasnätet. Gasen användes i första hand till gasspisarna. Vissa tvättstugor hade gasvärmd gryta i källaren. Hus med badrum hade i vissa fall en gasvärmd varmvattenberedare av koppar på väggen i badrummet eller köket.
Gas för uppvärmning var inte ekonomiskt intressant. Gasmätare hängde på väggen intill spisen, och matades med gaspoletter som köptes t ex i Pressbyråkiosken. Med något års mellanrum kom Gasverkets kontrollant och såg över mätaren och tömde den på poletter.
Alla husen fick murade skorstenar. Omkring 1925 var centralvärme i småhus ännu en nymodighet. Pannan eldades vanligtvis med koks, men även kol- och vedeldning förekom. I källaren fanns både pannrum och bränslerum, båda med eternitklätt tak för brandfarans skull. En säck om en hektoliter kostade ca 2 kronor. Ett av källarfönstren var anpassat som koksintag, med plåtbeklädnad som skydd.
Mannarna som lämpade in kokssäckarna hade en mantel av skinn över huvud och skuldror. De var svartare än sotare i ansiktet och om händerna. Med en elegant knick med skuldran for den tunga säcken över axeln och tömdes genom det uppställda fönstret med ett dammoln ner i koksbingen.
Oljeeldning blev möjlig först efter kriget då oljetankar grävdes då ner i många trädgårdar och pannan försågs med brännare. Även uppvärmning med gas blev vanligt. Gas var dyrare än olja, men mer bekvämt. I början på 1970-talet kostade en kubikmeter olja en dryg hundralapp. Vid oljekrisen 1973 tredubblades priset snabbt. Elpatroner i pannan blev då vanligt.
Idag är både oljepannorna och elpannor omoderna och oekonomiska. Många har valt värmepumpar istället som hämtar billig energi från berggrunden.
Hygien och tvätt
Då man cyklade till Flaten för att bada fanns tvål med i bagaget. Man passade på att tvätta sig för hemma fanns inget badrum. I bästa fall fanns ett kar i tvättstugan och vattnet värmdes i pannmuren. En omständlig procedur som gjordes en gång i veckan, hela familjen efter varandra. Pannmuren var vedeldad eller gaseldad.I Skarpnäcks gamla skola stod bad på schemat. I ena flygeln fanns badet, Berit berättar från slutet av 50-talet: Vi stod på rad vid tvättställ och en baderska såg till att alla tvättade sig ordentligt därefter fick man bada/simma i den lilla bassängen.
I pannmuren kokades också tvätten. Då det var tungt att vrida ur lakan och stora dukar så vattnet pressades ur med en maskin som hade två trävalsar och drevs med en vev, minns Ingrid. Tvätten hängdes i trädgården, stora delar av den var sträckad, antingen mellan äppelträden eller vid en särskild ställning. Under 50-och 60-talen då många hemmafruar började arbeta deltid, underlättades det tunga arbetet med tvätten av att kommunen drev ”tvättar”. Ingrid och hennes mamma åkte till Kärrtorpstvätten, Kärrtorpsvägen-Nytorpsgärdet. På en kväll blev både tvätten och manglingen klar. Tvättmaskinerna gjorde sitt intåg under 50 och 60-talen.
Trädgården
Matkällaren var en viktig del av huset. Allt togs tillvara av bär, grönsaker och potatis som odlats på den egna tomten. Kaniner i burar och höns i källaren var inte ovanligt under krigsåren. Då utnyttjades även marken utanför tomterna till potatisodling t.ex. i Pungpinan utefter Tyresövägen. Potatisodlingen fortsatte där även efter kriget. Det fanns och finns fortfarande nyponbuskar längs våra gator och en viss tid i slutet av sommaren fick man tillstånd att plocka nyponen. Då fick hemmafruarna på gatan passa på tidigt för också fruarna från sta´n kom och plockade. Det serverades mycket nyponsoppa (med klipulver) på den tiden.
Trädgårdarna hade gott om äppelträd. Ingrid Konnbjer berättar att hennes mamma plockade Transparent Blanche i en stor tvättkorg och drog den på cykeln till torghandeln vid Stora Gungans väg, där hon sålde äpplena. Många lämnade sina äpplen till musteriet Sefyr i hörnet av Kajsa Wargs väg och Åkervägen. Verksamheten startade 1939 och pågick i ca 40 år. För att försäkra sig om en god äppelskörd anlitades trädgårdstadsföreningens trädbeskärare och inte minst trädbesprutare. Trädbesprutningen upphörde i början på 1980-talet då de ”effektiva” gifterna förbjöds.
Trädgårdarna på 50-talet liknade små drivhus med blommor som stod tätt. Cajsa Sträng berättar: I början av sommaren skulle man sätta plantor. Vi cyklade genom kolonin en liten bit in i skogen (där Norra Sköndal ligger nu). Där låg Ryssbo, en liten, liten handelsträdgård där det var billigt att köpa plantor och med hem på pakethållaren hade man en låda full med violer, tagetes och lite annat. Många trädgårdar hade flaggstång. Den var placerad centralt i trädgården och ofta omgärdad av en perenn blomsterrabatt.
Detta material är sammanställt av Berit Sundberg och Hans Severinsson till föreningens 80 års skrift.
